Naval, nu sitter jag pa ett hostel i Ushuaia i argentinska Tierra del Fuego (Eldslandet pa svenska) efter en knapp vecka i Chile. For att gora en lang historia kort(are) borjar jag fran borjan, i El Calafate. Aubrey, den amerikanska tjejen jag skrev om i forra inlagget och jag var pa vag till Puerto Natales i Chile for att vandra i nationalparken Torres del Paine. Bussen skulle enligt tidtabellen ta runt 5h men det tog over 4h att komma till chilenska gransen. Pa vagen hade bussen stannat och plockat upp ett hollandskt par som blivit strandsatta vid en annan gransovergang da de chilenska tulltjanstemannenvar i strejk sa det badade ju gott for framtida gransovergangar (som till exempel pa vagen till Ushuaia…) Vi kom dock igenom tullen pa en knapp timme och kunde fortsatta mot Natales. Nastan 6,5h efter avresa var vi framme pa vart hostel kl 22.30.

Som tur var hade vi inga problem att fa biljetter till bussresan till TdP sa tidigt nasta morgon hade vi packat om vara vaskor, atit lite vitt brod med sylt till frukost och vantade spant pa bussen. Efter att ha betalat intradesavgiften till nationalparken (ganska dyrt far jag saga, runt 200kr/person) tog vi baten over den stora Sarmientosjon for att sedan vandra tillbaka osterut. Fordelen med detta ar att risken for kraftig motvind minskar drastiskt och att man slipper den allra tuffaste strackan forsta dagen (men det far man ju igen sista dagen istallet, mer om det senare). Vi hade redan bestamt oss for att gora det latt for oss genom att hyra bade talt och sovsackar vid de olika fjallstugorna samt ata i deras restauranger. Det gjorde att vi klarade oss med betydligt mindre packning; jag gick med uppskattningsvis 30-35 liter i min lilla ryggsack medan vi sag manga med 60, 70 eller i varsta fall 80 liters ryggsackar.

Efter att ha checkat in pa campingen och stallt av oss vara ryggsackar i taltet borjade vi vandringen upp mot Grey-glaciaren vid parkens vastra kant. Pa baten hade jag sprungit pa de tva engelska killarna som var med i Punta Tombo sa de foljde med oss upp mot glaciaren. Efter dryga tva timmars uppforsbacke i styv motvind och tidvis hallregn borjade vi narma oss utsiktspunkten mot glaciaren. Adam, en av engelsmannen, hade blivit av med sin regnjacka nagra veckor tidigare och gick darfor i en poncho av samma typ som man far pa Liseberg; tunn och oformlig plast som gick sonder bara man tittade pa den, sa han och Rich vande tillbaka ganska direkt efter att ha tagit nagra bilder pa glaciaren. Aubrey och jag stannade kvar for att ta lite fler bilder och som pa bestallning borjade det spricka upp och vinden avta. Efter en liten stund var vadret riktigt bra sa vi satte oss helt enkelt ned och bara njot av utsikten upp mot glaciaren. Vandringen ner mot campingen var en i stort sett nedforsbacke sa det gick betydligt snabbare tillbaka an upp. Natten var orolig med starka vindar som ryckte och slet i taltet sa ingen av oss sov speciellt mycket.

Nasta morgon packade vi vara vaskor pa nytt och satte av mot Valle Francés, nasta del av vandringen. Det var tidvis ganska kravande vandring men efter ett par timmar var vi framme vid nasta glaciar, Ventisquero. Vackert men trottsamt. Vandringen gick vidare mot nasta stuga, Refugio Los Cuernos, dar vi skulle overnatta. Trots att det var betydligt kallare under natten an foregaende natt sov vi gott, mycket tack vare mindre blast. Den tredje strackan av vandringen var fran Los Cuernos till Refugio Los Chilenos fran vilken vi nasta dag skulle ge oss pa den tuffaste biten, marschen upp till bergstopparna som gett parken sitt namn, Torres del Paine. Det sags att i nationalparken kan man uppleva alla fyra arstiderna pa en och samma dag och mycket riktigt, under den sista timmens vandring mot Chilenos borjade det faktiskt snoa och nar vi vaknade nasta morgon var bergen runt oss betydligt vitare an foregaende dag. Sista natten var ocksa den kallaste, Aubrey vaknade av att hon fros sa hon skakade trots att hon hade dubbla sovsackar och ordentligt med klader pa sig. I morkaste beckmorker fick jag forsoka stanga hennes sovsackar ordentligt innan jag kunde krypa ner i min egen igen. Nar jag var klar med hennes sovsackar sa jag nagot i stil med att hon sag ut som en gigantisk larv dar hon lag och som svar fick jag ”good night from frozen larva”. =)

De sista 45 minutrarna av vandringen mot tornen var branta, steniga och riktigt tuffa men nar vi val nadda upp till kanten och sag tornen var det en wow-kansla som hette duga. Framfor oss steg tre vertikala spiror upp nastan 2000 meter fran den lilla sjon dar vi stod. Trots att vi visste att nedstigningen skulle bli minst lika tuff som vagen upp kandes det som att det hade varit vart nastan lika mycket till. Efter att ha klattrat, klivit, glidit och svurit oss ner fran tornen fortsatte vi med omma knan tillbaka till Los Chilenos och darifran vidare ner till hotellet dar vi skulle ta bussen tillbaka till Puerto Natales. Val tillbaka i PN letade vi upp ett vandrarhem och somnade som tva stockar.

Dagen efter vandringen (mandag) tog vi det lugnt och forsokte mest ordna resten av resan. Det visade sig att biljetterna till Ushuaia dagen efter redan var slut sa jag fick skjuta pa min resa till onsdagen. Under tiden bestamde sig Aubrey for att folja med till Ushuaia sa nasta steg var att fixa hennes biljett tillbaka till Buenos Aires. Det visade sig vara lattare sagt an gjort men till slut loste det sig. Pa tisdagen hyrde vi bil och korde upp mot TdP igen for att fotografera pa vagen. Det ar otroligt skont att inte vara den enda som platar hela tiden, Aubrey ar nastan lika fortjust i fotografering som jag sa vi hade riktigt trevligt. Pa vagen mot TdP stannade vi ett antal ganger och lyckades komma riktigt nara saval den strutsliknande Choique-fageln som lama-djuret Guanaco. Sista stoppet blev Laguna Amarga dar jag ett par dagar tidigare hade sett flamingo fran bussen tillbaka till PN. Mycket riktigt, pa andra sidan sjon satt ett dussintal rosa faglar. Vi lyckades inte komma speciellt nara men jag fick nagra bilder med teleobjektivet iallafall.

Bussresan till Ushuaia var lang, varm och trakig. Vi kom igenom bade den chilenska och den argentinska tullen utan storre problem och efter 12,5h pa tre olika bussar var vi framme i Ushuaia. Vi hittade ett litet B&B for natten och somnade aterigen som sma barn. Eftersom Aubreys villkor for att folja med hit var att hon skulle fa se vilda pingviner kopte vi biljetter till Isla de Martillo dar Beaglekanalens storsta pingvinkoloni finns. Jamfort med Punta Tombo utanfor Puerto Madryn var det inte mycket att hanga i julgranen men Aubrey sken som en liten sol i ruskvadret och fotograferade till hoger och vanster. Till skillnad mot Punta Tombo fanns har tva sorters pingviner, bade de vanliga Magellanpingvinerna och de lite ovanligare Gentoo-pingvinerna. Vi gick runt pa on och tittade pa de lustiga sma varelserna nar de byggde bon, kelade och kivades. De har en markligt mansklig sida nar man tittar pa dem en stund, riktigt intressant att se.

Idag har vi bara tagit det lugnt och gatt lite pa stan i Ushuaia. Imorgon aker Aubrey till Buenos Aires och jag tankte ta mig till nationalparken utanfor stan och vandra lite. Pa sondag kommer min far hit och hela gruppen som skall med pa kryssningen till Antarktis skall samlas pa ett hotell i stan under kvallen. Pa mandag bar det av mot antarktiska halvon med m/s Ocean Nova for tio dagars kryssning over ett av varldens stormigaste farvatten, Drake-sundet. For mer info om kryssningen, se http://www.quarkexpeditions.com/antarctic/antarctic-adventure/antarctic-adventure

Det forsta jag var tvungen att gora var att bestamma mig for nar jag ville aka till regionens stolthet; Perito Moreno-glaciaren en bit utanfor staden. Det fanns en mangd olika utflykter men jag bestamde mig till slut for ”mini-trekking”; en variant som innebar busstransfer till nationalparken, en kort batresa till glaciarens ena sida och darifran en dryg timmes vandring med stegjarn pa sjalva glaciaren. Vara guider spande pa oss stegjarnen och sa bar det av upp pa isen. Eller is och is forresten, ytan var valdigt mjuk sa det var inga problem att fa faste med vara rejala dobbar under skorna. Efter att ha gatt runt pa isen i ungefar en timme kom vi till avslutningen dar vi naturligtvis bjods pa ”whisky on the rocks” med glaciar-is i glasen!

Efter lite lunch vid glaciarkanten kom baten och hamtade oss igen och vi akte vidare till glaciarens ”framsida”, utsiktsplattformarna dit de flesta turisterna aker. Naturligtvis var det haftigt att se hela glaciaren men efter att ha traskat runt pa sjalva isen kandes det ganska menlost att sitta och bara titta pa isen. Det enda som var vart att se var nar glaciaren kalvade, dvs slappte stora isblock ner i sjon som omgav den. Vi sag nagra riktigt stora isblock ramla ner och det lat mer som ett askvader pa riktigt nara hall an lite is som gick sonder!

Idag har jag bara tagit det lugnt och forsokt planera resten av min resa. Fran borjan hade jag tankt att aka harifran till grannbyn El Chalten for att vandra bland bergen dar men efter att ha pratat med lite folk har pa vandrarhemmet och traffat en amerikansk tjej har jag bestamt mig for att istallet aka till Chile imorgon och vandra i Torres del Paine-omradet. Vi aker till Puerto Natales imorgon bitti och darifran till sjalva nationalparken som skall vara en av de vackraste i varlden. Val dar kommer vi att vandra mellan nagra stugor i omradet, pa sa vis behover vi inte bara sa mycket utrustning sjalva. Efter vandringen aker jag till Punta Arenas och Ushuaia i borjan av nasta vecka.

Dagens glosa: ”una brujula” = kompass.

Pa sondagen var vadret betydligt battre sa jag tog lokalbussen till ett naturreservat utanfor stan for att vandra igen. Pa busshallplatsen borjade jag prata med tva australiensare och nagra spanjorskor sa plotsligt hade jag sallskap for dagen. Efter att ha gatt runt i nagra timmar satte vi kursen mot bussen igen och nar vi kom ut till bilvagen fick vi syn pa en skylt; 7km till busshallplatsen. Inte mycket att gora, bara att borja traska… Efter en halvtimme kom vi till en ny skylt; 1km till busshallplatsen?! Nog for att jag har langa ben men riktigt sa snabbt gick vi val inte? Det tog dock en halvtimme till att ga den sista kilometern sa det argentinska vagverket hade nog nagot fel pa sin matutrustning nar de ordnade skyltarna i naturreservatet…

Pa mandagen var det dags for annu en topp, den har gangen Cerro Campanario pa 1050m strax utanfor staden. Jag och tva andra fran mitt vandrarhem, Viktor och Juliane, tog bussen till bergets fot och borjade ga. Aven om det var brant tog det bara en dryg halvtimme att ga upp de runt 300 hojdmetrarna fran vagen och under tiden oppnade sig en otrolig utsikt runt oss. Solen sken, sjon blankte och skogen stod tat runt vara fotter nar vi nadde toppen och slog oss ner pa cafeet (for de latare turisterna gick det att aka skidlift upp till toppen och darmed fanns det ocksa en servering). Vi satt dar nagra timmar och njot av det vackra vadret innan vi borjade ga ner igen for att ta bussen tillbaka till stan.

I tisdags hade vi alla tre (jag, Viktor och Juliane) bokat in oss pa en utflykt till ett omrade en bit utanfor Bariloche, ”Multitrek to the Black Glacier”. Tyvarr trodde jag att det innebar mer an 30 min vandring till en utsiktspunkt och darefter busstransport till nasta sa jag blev lite smabesviken men nar vi val kom till glaciaren vid Cerro Tronador (ung. ”muller” eller ”brak”) blev jag genast pa battre humor; det var helt otroligt att sta vid bergets fot och hora hur det mullrade av is som foll ner fran glaciaren som tackte storre delen av berget. Sjalva toppen var runt 3400m hog och delades mellan Argentina och Chile, gransen gick enligt guiden rakt over toppen. Namnet ”Svarta Glaciaren” kom av att isen pa sin vag ner genom dalen plockade upp massa sand och grus som fargade den nastan helt svart, en ganska marklig syn. Tyvarr krympte isen for varje ar och forskarna raknade med att den skulle ha forsvunnit helt inom 15 ar. =(

Sista dagen i Bariloche tog jag det bara lugnt, gick lite pa stan och at lunch med nagra vanner fran vadnrarhemmet. Pa vag till lunchrestaurangen horde jag nagon ropa pa mig, det var Karine fran Mendoza som just hade kommit till stan. Hon foljde med och at lunch och sedan var det dags for mig att kliva pa bussen till Puerto Madryn. 18h senare var jag framme i en mycket blasig liten hala vid Atlantkusten som bara lever pa turisterna som kommer for att se djurlivet runt stan; elefantsalar, sjolejon, pingviner och valar kommer alla hit for att foda eller klacka sina ungar. Direkt nar jag kom till vandrarhemmet motte jag en amerikan som var med pa bussutflykten till den svarta glaciaren, han och tva engelsman hade tankt att hyra bil och aka till en pingvinkoloni nagra timmar soder om stan sa sa fort vi stallt ifran oss vara grejer gick vi ut for att hitta en bil. Lattare sagt an gjort men efter en stunds letande satt vi fyra i en liten Ford pa vag mot Punta Tombo och upp till 350 000 Magellanpingviner. Det tog en bra stund att komma dit, vagarna ar inte direkt i toppskick over hela pampas sa ibland sjonk medelhastigheten markant. Val dar var det ganska markligt att promenera runt bland ruvande pingviner som mest sag ut att undra vad vi var for konstiga typer. Efter att ha knatat runt bland pingviner och pingvintrack i 1,5h gick vi tillbaka till bilen och akte hem till Puerto Madryn.

Idag tog vi bussen till grannhalan, Puerto Piramides, for att titta pa valar. Tyvarr blaste det ratt kraftigt sa vi sag inte sa manga djur men vi foljde en val-mamma och hennes 3-manaders unge bland vagorna ungefar en halvtimma och sag hur ungen hoppade upp i luften ett antal ganger relativt nara baten. De storsta ratvalarna blir upp till 18m langa och vager upp till 130 ton! Det var minst sagt haftigt att se dem, aven om de inte kom lika nara oss som nagra av de andra batarna dar de nastan kunde klappa dem.

Imorgon kvall aker jag till Rio Gallegos i sodra Patagonien for att darifran ta mig till El Calafate och El Chalten i inlandet. 18h buss till RG, darifran ytterligare 4,5h till Calafate. Yippie…

I onsdags kvall var vi som sagt pa lyxkrog i Mendoza och smorde kraset. Restaurang ”1884 Francis Mallmann” pa vingarden ”Bodega Escorihuela” utsags for ett ar sedan av London Times till varldens sjunde basta restaurang sa det var med hoga forvantningar vi kom dit; jag, Fredrik, Erik, Joakim, Silke och Karine. Vi togs emot av ett par bistra sakerhetsvakter vid infarten men efter att ha kollat pa sina listor slappte de in oss till slut. Efter en fordrink i bland levande ljus i tradgarden satte vi oss till bords och fick menyn – oj sa mycket gott! Jag valde gratinerad getost med lok och paprika samt lammstek med senapsslungad potatis. Forratten var visserligen god men ganska flottig och lite for stor. Huvudratten daremot, mamma mia! En bit lammstek stor som en skosula storlek 48 och ungefar en centimeter tjock, perfekt stekt med en fin yta och lagom rosa inuti. Jag tror aldrig att jag har atit ett morare kott, tanderna bara sjonk rakt igenom. Till detta drack vi ett fantastiskt syrah-vin, Luigi Bosca Syrah 2003. Till efterratt blev det en lagom bit tiramisù. Efter detta var vi alla sa matta att vi rullade ut fran restaurangen…

En otroligt varm och kvav natt senare var det morgon igen och vi fyra svenskar gick upp alldeles for tidigt for att aka utanfor stan och rida. Antalet ganger jag har anvant en havremoped ar latt raknade och det var en latt nervos Emil som klev in i bilen som kommit for att hamta oss. Chaufforen gav dock ett valdigt seriost intryck och nar vi tio minuter senare klev ur bilen pa hans gard stod dar 5 vackra ston och vantade pa oss, sadlade och klara. Nu var det ingen atervando, bara att lagom graciost svinga sig upp i sadeln och ge sig av. Det kandes lite nervost men hasten var valdresserad och foljde bade mina kommandon och de ovriga hastarna pa vag ut fran garden. Tva timmar senare hade vi bade travat och galopperat langs med uttorkade flodbaddar och pampas men det var med en ganska mor anda som jag klev ner fran min hast, det kanske inte var sa smart att gora det har samma dag som jag skulle satta mig pa en buss och aka 18h?!

Nagra har fragat hur det ar att aka sa lange med buss och svaret ar att har i landet gar det faktiskt overraskande bra. Satena gar att falla ganska langt bak, det ar gott om benutrymme och man sitter bekvamt. Det finns tre klasser; ”semi-cama”, ”coche cama” och ”ejecutivo”/”primera clase”. Skillnaden ligger i hur langt man kan falla satena och hur breda de ar samt vilken service man far. Prisskillnaden ar ganska liten mellan semi-cama och coche cama men ejecutivo ar ganska mycket dyrare. Varm kvallsmat ingar pa nastan alla nattbussar men kvaliteten har inte varit sa mycket att jubla over i semi-cama hittills, den lar vara battre i coche cama och framfor allt ejecutivo. Pa nasta resa kommer jag nog prova coche cama, jag har lite svart att hitta en bra stallning att sova i eftersom fatoljerna ar lite for smala i semi-cama.

Dagens citat: ”Two, please” – Fredriks svar pa servitrisens fraga om hur manga oliver han ville ha i sin Dry Martini pa restaurangen.

Dagens spanska ord: ”candado” – hänglás. Jag maste kopa ett att lasa in mina grejer med i skapet har pa vandrarhemmet. Ut i regnet med andra ord!

I mandags akte vi till grannstaden, Maipu, for att cykla runt bland vingardarna dar och prova vin. Blev dock lite besviken pa Malbec-vinerna, den argentinska nationaldruvan och Maipus stolthet, det var inte alls vad jag hade hoppats pa efter att ha last om den. Den nast vanligaste druvan, Cabernet Sauvignon, tyckte jag de hade lyckats battre med. Efter att ha besokt 4 vingardar vinglade vi tillbaka till Maipu och tog bussen tillbaka till Mendoza.

Igar akte vi fyra svenskar med Karine upp i bergen med hennes hyrbil. Vi korde mot chilenska gransen och lyckades ta oss upp till Parque Nacional Aconcagua dar vi gick runt lite och njot av utsikten. Det var otroligt vackert och samtidigt som det paminde om Himalaya dar jag var for 3,5 ar sedan var det har nagot annorlunda. Det ar val synd att saga att det gronskade men det fanns iallafall lite vegetation och klipporna skiftade mellan rostbrunt, gronskimrande och blaaktiga allt beroende pa vilka mineraler som fanns i marken. Efter en picnic vid Lago Horcones vid bergets fot vande vi hemat och stannade pa nagra stallen langs vagen. Efter att ha sett Aconcagua kandes det mesta dock ratt tamt men det var en valdigt trevlig utflykt.

Idag har jag mest traskat runt pa stan och forsokt hitta nagra nya t-shirts men utan att lyckas sa valdigt bra. Jag hoppas tvatteriet ar klar med mina klader innan vi sex skall ivag pa fin-middag ikvall, annars far jag ga i understallstroja och friluftsbyxor… Restaurangen heter ”1884 Francis Mallmann” och ligger pa en vingard i utkanten av Mendoza. Enligt en av lakarstudenterna ar det en av landets basta restauranger och de far toppbetyg i min guidebok sa det skall bli valdigt roligt.

Imorgon kvall aker jag till Bariloche, en liten stad en bit soderut. Resan skall ta 16h med buss och kostade 178 pesos (ca 400kr). Dar skall jag forsoka vandra lite i bergen och njuta av frisk luft (det ar man inte direkt bortskamd med i storstaderna har!)

Igar var jag i Colonia del Sacramento i Uruguay, en liten somnig semesterstad for rika porteños (Buenos Aires-bor). Jag funderade pa att aka vidare till huvudstaden Montevideo och sova dar en natt men efter att ha pratat lite med folk har pa vandrarhemmet skippade jag det, stan ar tydligen inte sa mycket att hanga i julgranen. Colonia var inte heller sa mycket att se men var ett mycket valkommet avbrott fran stressen har i Buenos Aires; tyst och lugnt.

Tidigare idag var jag och en annan svenska, Johanna, i Boca-kvarteren har i BsAs. Omradet ar kant for flera saker, bland annat for sina fargglada hus, att det var har Maradona spelade i klubblaget Boca Juniors och for att det ar ett omrade dar man som gringo definitivt inte bor ga omkring efter solnedgangen. Det ar ett av Buenos Aires fattigaste omraden och mer an en turist har blivit av med pengar och kameror dar. Idag kryllade det dock av poliser pa affarsgatorna och det hela kandes mest som ett nojesfalt med alla grona/gula/roda/bla hus och forsaljningsstand overallt. Vi gick runt dar i en timme innan vi tog bussen tillbaka till centrum, at lunch och fixade en bussbiljett at Johanna som skall till Cordoba for att lasa spanska.

Nu skall jag packa ihop det sista och ata lite innan vi aker till busstationen.

Dagens spanska glosa: ”rompecabeza” – pussel =)

Hittills har jag mest gatt runt pa sightseeing i de olika stadsdelarna. I mandags gick jag en liten guidad stadsvandring i centrum och tittade pa parlamentet och stadens mest beromda torg; Plaza de Mayo och Plaza de San Martin. Igar var jag bland annat i de gamla hamnkvarteren i San Telmo och sedan gick jag langs med skrytbyggena i Puerto Madryn. Idag forsokte jag fa tag pa en liten axelvaska att ha kameran, en bok och vattenflaska i men det gick inget vidare. Darefter gick jag runt i aristokrat-kvarteren i Retiro och Recoleta, det ar verkligen annorlunda mot arbetarkvarteren i San Telmo med olika rikemansfamiljer som har forsokt bracka varandra genom att bygga hogre, bredare, lyxigare eller dyrare an nagon annan.

Imorgon skall jag antingen aka over Rio de la Plata till Uruguay eller vandra vidare i stan. En av varldens markligaste kyrkogardar (Cemetaria de la Recoleta) star pa programmet tillsammans med museet for latinamerikansk konst, MALBA. Dessutom maste jag kopa bussbiljetter till Mendoza som ar nasta stopp, jag aker troligen harifran pa lordag kvall.

Bara for att gora er lite avundsjuka: det ar runt 25´C, solen skiner och en stor bit oxfile kostar 35 pesos inklusive tva glas rodvin (75kr). Idag snalade jag lite och tog nast finaste styckningsdelen, en ”bife de chorizo”, istallet. Pris? 60 kr inkl dricka. Jag kan leva med det… =)

Dagens spanska glosa: ”morrones” = paprika.

Nu borjar det narma sig laggdags, klockan ar nastan midnatt har. Hoppas ni har det lika bra som jag!

Min preliminära resplan är: Buenos Aires – Mendoza (1 nov) – Bariloche (6 nov) – Puerto Madryn (12 nov) – El Calafate (17 nov) – Ushuaia (25 nov) – Antarktis (30 nov) – Göteborg (12 dec), totalt nästan 7 veckor.

Jag hoppas kunna uppdatera den här sidan med jämna mellanrum men det beror naturligtvis på hur ofta jag kan komma åt internet.